Det var tidig uppstigning som gällde även under den avslutande cupdagen när allt skulle avgöras.

 

En cupdag som fångade så många olika delar om vad fotboll är för något – vad den kan göra med oss – vad den kan betyda för oss.

 

Kvartsfinalen skulle spelas klockan 08.00 på Hedevallen.

 

Och ni kan vara helt lugna – vi kommer till själva matchen.

 

Men innan det måste vi stanna till vid Hedevallen och den fotbollsmorgon vi fick uppleva tillsammans där.

 

Det var lite som att kliva in i en magisk värld.

 

Allt var som förtrollat.

 

Hedevallen var belägen mitt ute i ingenstans.

 

Solen sken in mellan träden som omringade planen.

 

En plan som skulle kunna beskrivas som ”Oddebollens Camp Nou” med tanke på hur välskött den var.

 

Och en sak är klar.

 

Den här typen av fotbollsromantiska platser existerar inte utan en eldsjäl.

 

Och när vi vandrade nerför trätrappan mot planen mötte vi honom.

 

Han som har säkerligen har tagit hand om den här planen de senaste trettio åren och behandlat den som om den vore hans eget barn.

 

Han som hälsade oss välkomna och bad oss att värma upp utanför planen för att inte slita på den i onödan.

 

Vi vandrade tillsammans över den utmärkta gräsmattan, innehållandes lite lätt dagg.

 

Bara att se de unga tonårsgrabbarna värma upp med den här omgivningen till tonerna av dansbandsrelaterad musik, som passade så bra in med tanke på var vi befann oss, var bara det känslosamt.

 

Sedan ställde killarna upp sig där ute på planen.  

 

Speakern hälsade alla välkomna till kvartsfinalen där det skulle avgöras vilka av Sturehov och Kronäng som skulle avancera till semifinal.

 

Musiken hade förbytts till spänningshöjande musik som vittnade om att det var något stort på gång.

 

Om jag hade kunnat frysa tiden i just det ögonblicket och stanna där för alltid, hade jag gjort det.

 

Gåshuden var total – håret bara reste sig – på ett sätt som jag egentligen bara har varit med om under stora fotbollsmästerskap med det svenska landslaget tidigare.

 

Det kan låta överdrivet – men där och då var det här ett lika starkt gåshudsögonblick för mig som när Zlatan Ibrahimovic för 19 år sedan klackade in ett mål mot Italien i fotbolls-EM i Portugal 2004.

 

Saltsmaken jag fick i munnen hade ingenting med godis att göra – tro mig.

 

Den berodde på att det där och då brast för mig på ett sätt jag inte var förberedd på. 

 

Det blev för mycket att ta in på en och samma gång.

 

Jag kände en sådan enorm stolthet och tacksamhet över att smågrabbarna, som inte längre är några smågrabbar, hade tagit oss alla till den här platsen och den här stunden.

 

När domarsignalen ljöd var det som att vakna upp ur någon form av trans eller hypnos.

 

Just det ja, det skulle ju spelas en fotbollsmatch också.

 

IK Sturehov 2 – Kronängs IF (0-3)

 

Om man som ledare var överväldigad över alla intryck och att killarna överhuvudtaget hade lyckats ta sig hit – vad ska man då säga när de i det här läget går ut och står för sin allra starkaste och jämnaste prestation – inte bara i turneringen – utan förmodligen någonsin.

 

Nervositet?

 

Den var överhuvudtaget inte närvarande – åtminstone var det inget som märktes.

 

För det var liksom aldrig något snack om saken.

 

Men trots att det i grunden såklart handlade om ännu en stark LAGINSATS, kommer vi inte ifrån att den här matchen för alltid kommer att bli ihågkommen som ”Melkero show”.

 

Tidigt i matchen tog ”Melkero” tag i bollen på mittplan.

 

Tog sig förbi en.

 

Tog sig förbi två.

 

Tog sig förbi tre.

 

Tog sig förbi fyra.

 

(Kan ha varit någon mer, men hade ingen kulram med mig). 

 

Och så hade han tagit sig in till vänster i motståndarnas straffområde.

 

Efter en sådan lång räd med bollen under kontroll är det lätt hänt att man är så pass trött när det är dags för avslutet att det hastas i väg.

 

Något som ”Melkero” inte verkade känna till.

 

Ett behärskat välplacerat avslut i den långa hörnet senare var ledningsmålet nämligen ett faktum.

 

”Valle”, som enligt egen utsaga spelade utan lår under slutspelet, stod kort därpå för ett tekniskt nummer längs vänsterkanten och när ”Melkero” ville ha bollen centralt så tänkte han något i stil med ”tja, varför inte?” och lämnade över resten till sistnämnde att sköta. 

 

”Melkero”, som hade en del kvar att göra, tog emot och dundrade iväg avslutet stenhårt via ribban och in i mål.

 

Gåshud?

 

Definitivt.

 

Vad var det för typ av koncentrerad fotbollsmagi vi såg utövas framför våra ögon?

 

3-0 höll ju på att bli 3-3 i åttondelsfinalen – men under den här matchen hann någon större oro aldrig att infinna sig.

 

Sturehov skapade ett visst tryck under den andra halvleken.

 

Men när ”Jamme” sedan förvaltade ett av sina kontringslägen med att smälla upp bollen stenhårt i det högra krysset var korvmojjen definitivt låst och nyckeln bortkastad.

 

När lagkapten Ali skulle dra igång segersången efteråt var han så hes att han lät som en liten flickscout – men vad gjorde väl det?

 

Vad var det här för fotbollsmorgon vi hade fått uppleva egentligen?

 

Och var skulle den här dagen nu ta vägen?

 

                                                      ***

 

Svaret på den avslutande frågan var att vi nu skulle bege oss ifrån denna lugna idyll till turneringens centrum i form av Gustafsberg.

 

Hedevallen igen – fast tvärtom.

 

Där rådde istället allmänt kaos bara vad gällde parkeringsplatserna.

 

Och när vi väl var framme vid spelplanen där semifinalen skulle avgöras, var det ingen enorm överdrift att påstå att den på vintern mycket väl hade kunnat fungera som pulkabacke för de allra yngsta.

 

Semifinalen skulle spelas i en backe och hur många gånger killarna än uttryckte vad de tyckte om den saken, var det ett faktum omöjligt att ändra på.

 

Ett faktum som, liksom en hel del annat, under de här dagarna skulle visa sig vara en marginal till fördel för Kronäng.

 

Allt var verkligen tvärtom jämfört med morgonens kvartsfinal.

 

Den hade ju varit en lugn och skön promenad.

 

Det som väntade nu var något helt annat.

 

Vi hade redan fått vara med ett par hysteriska matcher som gjorde oss ett par år äldre.

 

Vad vi inte visste var att semifinalen faktiskt skulle bli någonting ÄNNU VÄRRE.

 

Kronängs IF – Laxå IF (2-0)

 

Ja, för nu ställdes Kronäng mot ett oerhört spelskickligt Laxå som tog tag i bollen från start och mer eller mindre vägrade att släppa den ifrån sig under hela matchen.

 

Gjorde det något?

 

Nej, egentligen inte.

 

För så länge Kronäng höll ihop det defensivt och såg till att motståndarna fick spela utanför och inte genom mitten, hade Laxå svårt att skapa några riktigt klara målchanser.

 

Nu var Laxå dock dessutom skickliga längs kanterna, vilket ledde till en hel del inlägg därifrån.

 

Kronäng försvarade straffområdet och lyckades ta bort inläggen på ett imponerande sätt – men var till en början något sena vad gällde att komma upp på andrabollarna.

 

Laxå skapade därmed merparten av sina chanser på skott utifrån.

 

Och de hade dessutom ett par duktiga distansskyttar – så det här skulle komma att bli en minst sagt svettig match att följa.

 

Men Laxå fick inte den utdelning som de i ärlighetens namn hade gjort sig förtjänta av.

 

Det berodde på ett välorganiserat försvarsspel där Kronäng blev allt bättre på att störa sina motståndare i skottögonblicken, en storspelande Elian i målet samt lite gammalt hederligt flyt (återigen – marginalerna som behövs för att kunna gå långt i en turnering var på Kronängs sida den här gången).

 

När då det istället uppstod ett kontringsläge, målvakten kom ut och ”Jamme” lyckades lyfta in bollen i mål – ja då blev ju Laxås frustration än mer påtaglig, samtidigt som Kronäng orkade springa ännu lite mer och offra sig ännu lite mer i försvarsspelet.

 

Det är den typen av energi som uppstår vid ett sådant mål som gör att man lyckas bortse från att man har ont och bara kör vidare på ren jävla vilja.

 

Kronäng fick knappt låna bollen under två gånger 20 minuter.

 

Men som de sprang.

 

Som de kämpade.

 

Som de vägrade att vika ner sig.

 

Det var dessutom tydligt att killarna har börjat förstå vad ordet cynism, som vi pratade om i vintras under inomhuscuperna, betyder.

 

Visst, det är inte så särskilt vackert.

 

Men om man leder en semifinal och klockan tickar på mot en final.

 

Varför ska man då ha bråttom att sätta igång spelet vid insparkar, inkast eller frisparkar?

 

Jag skulle vilja påstå att det vore direkt korkat.

 

Kronäng gick på knäna och gjorde sitt bästa för att dra ner på tempot och sabotera spelrytmen som Laxå var mycket skickliga på att vrida upp.

 

För trots irritationen hos Laxå, så var det inte så att trycket minskade – tvärtom.

 

Ju längre den andra halvleken gick – desto fler blev skottlägena och de kom från allt kortare avstånd.

 

Men killarna fortsatte att offra sig GRÄNSLÖST och försvarade målet som att det vore den sista fotbollsmatchen de skulle spela i livet.

 

Mitt i all kalabalik som rådde var det svårt att inte dra på smilbanden när Filip vid sidlinjen uttryckte att ”Max ser lite trött ut”.

 

Och så vände man sig om och såg hur Max hade sprungit så mycket att han kippade efter andan och mer eller mindre kollapsade innan han hade hunnit springa över sidlinjen för att byta.

 

En talande bild och Laxå bara fortsatte att trycka på.

 

Laxå hade ett skott i ribban.

 

Laxå hade ett skott strax över densamma.

 

Laxå hade skott som Elian klarade.

 

Ali stod för en direkt avgörande blockering i straffområdet på ett skott från nära håll som ofrånkomligen hade letat sig in i nätet med tanke på hur hårt det var.

 

MEN på något mirakulöst sätt med så mycket hjärta och smärta inblandat, tillsammans med ytterligare ”röta”, lyckades Kronäng reda ut stormen.

 

Och när ”Jamme” sedan kontrade in tvåan med bara sekunder kvar att spela – ja då uppstod på nytt den där spontana och totala euforin när spelarna både glömde tid och rum och bara sprang ut mot hörnflaggan för att kramas och fira tillsammans.  

 

Kort därpå blåste domaren signalen som innebar att killarna hade lyckats med den enorma bedriften att ta sig hela vägen till final i en turnering som till en början hade innehållit inte mindre än 44 stycken lag.

 

Om man spelar om den här semifinalen tio gånger ska vi ödmjukt erkänna att Laxå vinner nio av dem - kanske till och med nio och en halv. 

 

Så pass dominanta och skickliga var faktiskt motståndarna den här gången.

 

Men det spelade ingen roll – för det här var den tionde gången och Kronäng behöver inte på något sätt be om ursäkt över den här segern.

 

Kronäng spelade disciplinerat och smart (och cyniskt) utifrån sina egna förutsättningar.

 

Att ORKA hålla upp den koncentrationen och viljan så länge i en match där man mer eller mindre enbart fick springa utan boll tyder på att det här är ett mycket speciellt gäng som spelar fotboll med hjärtat och har en GRYM karaktär.

 

Det är också egenskaper som ska hyllas och som gör dem till våra obestridda hjältar.

 

Kronängs IF – Kinna IF (1-2)

 

Kronäng hade nog behövt minst en dags vila för att kunna ge Kinna en ordentlig match i finalen.

 

Ett par timmar räckte uppenbarligen inte – för nu var bensinen slut.

 

Med det sagt.

 

Kronäng lyckades ÄNDÅ med att hålla turneringens tveklöst bästa lag mållösa under den första halvleken och därigenom göra dem ordentligt frustrerade. 

 

Återigen tack vare en fantastisk attityd till försvarsspel och att springa utan boll. 

 

Kinna tyckte INTE det var kul att möta Kronäng - och det är ett mycket gott betyg. 

 

Kinna skapade sina lägen med skott i dåliga vinklar utifrån kanterna – vilket i och för sig var helt okej – jämfört med att de skulle få dem i eller utanför straffområdet centralt.

 

Men känslan var ändå att det bara var en tidsfråga i och med att Kronäng mer eller mindre försvarade med hela laget i höjd med eget straffområde och inte hade orken att flytta upp spelet.

 

Vi påminner om att det här var match nummer sju för Kinna och match nummer elva (!) för många av Kronängsspelarna.

 

Kronäng hade behövt ett omställningsmål – men fick aldrig något riktigt farligt läge.

 

Trots ett massivt tryck från Kinna lyckades Kronäng ändå skapa ett par hörnor med ställningen 0-0. 

 

Utdelning där och Kinnas stress hade ökat markant.

 

Då hade det kanske kunnat gå om högre makter återigen hade varit på Kronängs sida.  

 

Men när Kinna tog ledningen relativt tidigt i den andra halvleken var matchen slut.

 

Reduceringen på hörna under slutminuten var bara av akademisk betydelse.

 

Kinna vann och Kinna vann fullt rättvist.

 

Ändå var det såklart fullkomligt omöjligt att inte känna sig stolt över grabbarna som inte hade vikit ner sig på något sätt, utan gjort precis allt de kunde utifrån sina egna förutsättningar, även i finalen.

 

                                                   ***

 

Det var svårt att se killarnas nedstämda och tomma blickar efter slutsignalen.

 

Det var ingen som yttrade ett enda ord – och det behövdes inte heller.

 

Det gick att förstå precis vad de kände där och då och hur tröttheten, som de under hela dagen på något sätt hade lyckats bortse ifrån, nu gjorde sig påmind.

 

Sommaren 1997 hade jag själv fått kliva upp på podiet borta vid det stora spelfältet på Gustafsberg och ta emot en silvermedalj efter mitt livs lyckligaste fotbollssommar som spelare.

 

Att nu 26 år senare få stå på samma plats tillsammans med ett gäng fotbollsgrabbar, som har gått rakt in i hjärtat på mig, och se dem få göra detsamma var en dröm som jag själv aldrig har vågat drömma.

 

Men det hade ju killarna vågat göra.

 

De hade åkt till Uddevalla med – om inte en tro – åtminstone en dröm om att få stå där på podiet under finaldagen och lyfta pokalen.

 

Att det blev silver istället för guld kommer sakna relevans om 26 år.

 

Det som faktiskt betyder någonting är att killarna om 26 år kommer att minnas dagarna de hade tillsammans i Uddevalla den 3-6 augusti 2023.

 

//Henrik Johansson