De hade behövt vänta mer eller mindre en hel sommar.
Så det är ingen överdrift att säga att det var ett på gränsen till övertaggat gäng tonårsgrabbar som samlades i regnet på Kronäng under torsdagseftermiddagen för att bege sig till Uddevalla och spela Oddebollen.
Finns det något bättre sätt att avsluta en sommar på?
Tror på fullt allvar inte det.
Veckan innan hade grabbarna pratat om att gå till final och att få lyfta pokalen.
Drömmar som är naiva – med tanke på hur många stjärnor som måste stå rätt för att man ska få uppleva något sådant.
Drömmar som samtidigt är bland det vackraste vi har.
För de allra flesta slår drömmen aldrig in.
Om man som ungdomsspelare har turen att få uppleva en framgångsrik cupsommar tillsammans med sina kompisar en gång i livet ska man vara evigt tacksam över det.
Det är något som aldrig kommer att försvinna från näthinnan och något som ingen någonsin kommer att kunna ta ifrån en.
Undertecknad var själv med om det som tioåring 1997.
Jaså, vart då?
Uddevalla.
Aha, i vilken cup då?
Oddebollen.
Jo, minsann och trots att det har gått 26 år sedan den sommaren är minnesbilderna fortfarande lika skarpa.
Gyllene Tiders ”Kung av sand” spelades flitigt i CD-spelaren (som man hade med sig i knät på väg till matcherna) och är för undertecknad därmed alltid förknippad med sommaren när vi med Alingsås IF lyckades ta oss hela vägen till final i Oddebollen.
Det var som att befinna sig i en bubbla.
En bubbla som när som helst riskerade att spricka – men som aldrig verkade vilja göra det.
När vi nu torsdagen den 3 augusti 2023 hade anlänt till Uddevalla gjordes en sak väldigt klar för grabbarna.
Oddebollen var avgjord.
Trots att den inte ens hade börjat.
Åtminstone för undertecknad.
Jag skulle nämligen få förmånen att vara tillbaka i Uddevalla på Oddebollen och då tillsammans med de tveklöst bästa fotbollsgrabbarna.
Logiskt sett skulle det säkert kunna finnas några utmanare – jag har bara så väldigt svårt att tro det.
Det är klart att det någonstans fanns förhoppningar om att de här UNDERBARA killarna skulle få uppleva något liknande som jag själv fick göra sommaren 1997.
Det finns inte mycket som slår det.
Men sannolikheten för att det ska inträffa är ändå så pass låg att jag knappt ens vågade fundera över det.
Den första kvällen avslutades i vanlig ordning med en pristävling i form ytterligare en episod av frågesporten ”Alla mot alla – typ”.
Det är tradition.
Det är som Kalle Anka på julafton.
Det kommer aldrig att ändras på.
En del av killarna hade lite svårare att fokusera på tävlingen den här gången med tanke på allt spännande som fanns i närheten (förståeligt) – men visade ändå respekt genom att göra sitt bästa.
Den här gången stod lag Eddie, med Valter, Abdu, Max, Dijwar och Alvin H, som segrare tätt före lag Jamme, med Alvin S, Agge, Filip och Neo som knep andraplatsen.
Därefter var det dags att krypa till kojs.
Att sova var den här gången ett krav för att få vara med och spela i cupen.
Något som killarna själva såg som positivt.
Skara Sommarland Cup förra sommaren var deras första sommarcup tillsammans.
Det var så mycket som var nytt att själva fotbollen blev sekundär i sammanhanget.
Att de hade gått emot på fotbollsplanen gjorde inte så mycket – de var nöjda och glada och ser ändå tillbaka på Skara som något positivt.
Den här gången hade de dock bestämt sig för att gå in mer för själva fotbollen.
Och den ”lilla” detaljen med att sova – eller åtminstone försöka sova istället för att prata med varandra eller kolla på sina telefoner – skulle visa sig göra STOR skillnad ute på fotbollsplanen under de kommande tre cupdagarna.
Tre cupdagar som vi ALDRIG kommer att glömma.
//Henrik Johansson
