Knäppte av en bild av matchklockan. 

44 min stod det på den. 

Men inte bara. 

Det stod något mer. 

1-1. 

Kollade upp vilket datum det var. 

2 april. 

Okej, så ett svagt, något försenat 1:a-april-skämt kunde det ju inte gärna vara tal om. 

Och inte kunde väl någon av Anders eller Robbans hundar ha fått tag i fjärrkontrollen och känt sig som bläckfisken Paul från VM i Sydafrika 2010 för en stund och försökt förutspå framtiden? (för er som hänger med på den referensen).

Nej, så var ju inte fallet - dessbättre. 

Däremot hade ynglingen Lowe (som enligt bekräftade uppgifter från säkra källor hade kört rehab under veckan - i nästan totalt två minuter - med bara några enstaka pauser emellan - innan han hade tröttnat och huggit tag i en Pepsi) med sina långa bläckfiskben lyckats få ut sina tentakler i precis rätt läge för att fånga upp bjudningen från gästerna och släppa den vidare till Saber som artigt tackade för kaffet genom att se till att ta till vara på tillfället. 

1-1. 

Och det var inget skämt. 

Faktum är att det i det läget inte ens kändes helt ologiskt. 

Men det hade ju börjat lite småjobbigt. 

Den där matchklockan hade inte ens hunnit räkna till ett innan gästerna från division två hade avfyrat det första avslutet strax utanför stolpen.

“Puh - det här kan bli en lång kväll”, var känslan där och då.  

Men efter den första anstormningen började pressen att avta. 

Några halvchanser hit och några halvchanser dit - absolut.  

Men det var inte så att någon av Kronängsspelarna såg ut att behöva nyttja den där påsen som Senad hade viftat med i omklädningsrummet minuterna före avspark. 

Och när ett spelskickligt Vänersborg höll på att hitta en öppning i straffområdet var det många gånger Lindqvist-brodern den äldre som kom dit och täppte till den. 

Till och med när Wile låg skadad i straffområdet lyckades han blockera ett avslut. 

En skadad, men en för dagen ändå inte supermissnöjd, Arvid vid sidlinjen försökte ta på sig en del av äran och menade att det hade med hans beröm till Wile efter den förra matchen att göra.

Nåja. 

Vänersborg kom till ett par skottlägen utifrån. 

Men Calle i målet var lugnet och säkerheten själv.

Faktum är att det finns komapatienter som är mer stressade än Calle. 

Nej, nu blev det visst överdrivet - igen. 

Lite. 

Oavgjort i halvtid hade tränare Edin såklart tagit på förhand med samma självklarhet som med vilken han slår en crossboll på fyrtio meter. 

Och den där klockan var på väg att ticka upp mot den där timmen. 

Den där timmen som Hasse Backe alltid brukar prata om. 

“Ser du bara till att vara kvar i matchen med timmen spelad - har du alltid chansen att vinna den”. 

Och kvar i matchen var Kronäng. 

Viss stress och frustration började infinna sig hos bortalaget medan hemmalaget, anfört av superhabila kapten Sami och eleganten Renzo, började kännas allt mer komfortabla med situationen. 

Än mer irriterande då att Vänersborg skulle återta ledningen på en fast situation när Kronäng hade hela laget samlat. 

Men det bestående intrycket efteråt var inte att laget från division två till slut lyckades få hål på laget från division sex - utan sättet som Kronäng avslutade matchen på. 

Reaktionen på det tunga, något onödiga, lite för enkla baklängesmålet. 

Hur Kronäng vägrade att vika ner sig. 

Hur de fortsatte att gå in i varje duell som att det var den sista. 

Hur de fortsatte att våga försöka spela. 

Hur de fortsatte att tro.  

För även om Kronäng hade svårt att skapa några klara kvitteringschanser fanns det fortfarande puls kvar i matchen fram till att Vänersborg stängde igen butiken med lite mindre än tio minuter kvar - något som vittnar om en mycket stark prestation. 

Spelarna hade lagt ut sina hjärtan på Kronäng Arena den här kvällen och visade hur en gemensam tro kan förflytta gränserna för vad som är möjligt och hur mycket den kan betyda i den här vackra sporten. 

Ska nog behålla den där bilden. 

För den säger så mycket om så mycket. 

//Henrik Johansson