Till slut återstod så bara slutspelsdagen. 

 

Eftersom fler spelare var tillgängliga för spel i P15-klassen - där killarna dessutom hade gått direkt till kvartsfinal i B-slutspelet - valde vi att fokusera enbart på det. 

 

Trots att de båda gruppspelen mer eller mindre precis hade gått att genomföra - fanns det fortfarande en hel del energi och vilja kvar. 

 

Något som grabbarna visade genom att prestera fotboll på en nivå som mycket väl hade kunnat räcka hela vägen. 

 

 

Kronängs IF P15 - Öja FF (3-1)

 

Kronäng fortsatte på den inslagna vägen i kvartsfinalen.

 

Defensiven kändes fortsatt ramstark och det var svårt för motståndarna att ta sig igenom i uppställt spel. Kronäng såg nu även till att undvika omställningar emot sig. 

 

Samtidigt fortsatte Kronäng att skapa tillräckligt framåt för att kunna skaffa sig en ledning med två måls marginal. 

 

När Öja reducerade under matchens slutfas svarade Kronäng genom att omgående utöka ledningen på nytt och då var den välförtjänta segern definitivt säkrad. 

 

 

Kronängs IF P15 - IF Centern (0-1)

 

Matchbilden i semifinalen var densamma som i de senaste matcherna. 

 

Kronäng uppträdde återigen oerhört disciplinerat defensivt.

 

Skillnaden gentemot kvartsfinalen var att det inte riktigt fanns samma kraft, energi och fart för att hota framåt lika frekvent. 

 

För många av spelarna var ju det här match nummer elva på fyra dagar (!). 

 

Men trots det var de två scenarierna som kändes närmast till hands under matchens sista tio minuter att Kronäng skulle lyckas kontra in ett mål eller att det skulle gå till straffar. 

 

Nu blev det inget av dem i och med att motståndarna avgjorde i matchens sista minut. 

 

Extra tungt med tanke på att Centern senare stod som klar segrare i finalen. 

 

Så nära var det alltså, vilket måste ses som en stark prestation med tanke på upplägget vi hade haft - en uppfattning som killarna delade och resonerade kring på ett moget och insiktsfullt sätt efteråt.

                                                    ***

 

Efter att den sista slutsignalen hade ljudit och det var dags att åka hem, var det svårt att känna någon större frustration. 

 

Vi visste såklart på förhand att det i längden skulle bli övermäktigt att ställa upp med två lag där många spelare skulle behöva dubblera. 

 

Därför är det svårt att känna något annat än en oerhört stolthet över vad grabbarna presterade under de här fyra dagarna i Halmstad. 

 

Är övertygad om att få andra lag hade klarat av det på ett så här övertygande sätt.

 

Förra sommaren hade vi precis ALLT med oss, vilket ledde fram till den typen av cupminne som inträffar en gång var 27:e år (om man har ordentlig tur). 

 

Att alla stjärnor skulle stå rätt även den här gången var inte särskilt sannolikt.

 

Men framgång kan mätas på olika sätt. 

 

Precis som förra sommaren kände sig undertecknad som en vinnare redan INNAN turneringen hade startat. 

 

Detta eftersom det här var fjärde sommaren i rad (!) jag fick spendera tillsammans med de bästa och finaste fotbollskillarna som finns. 

 

Många av dem har varit med sedan vi var på träningsläger i Nittorp sommaren 2021 - då det inte var tillåtet med sommarcuper på grund av ni vet vad. 

 

Det känns länge sedan nu. 

 

Sedan dess har det anslutit många nya kompisar till truppen - inte minst i år. 

 

Och när man ser grabbarna tillsammans under en helg i Halmstad är den uppriktiga känslan att samtliga har varit med här under alla de här fyra åren. 

 

DET är en framgång. 

 

Att det här gänget trivs och mår så bra tillsammans.

 

Finns det något vackrare än när man ser ungdomar uppträda fint mot varandra?

 

Inte för mig. 

 

För mig är det poesi. 

 

Som dagget i gräset - en sommarmorgon. 

 

Som den färggranna fjärilen - en sommardag. 

 

Som solens spegling i vattnet - en sommarkväll. 

 

Som sommarens första dopp. 

 

Som fågelkvitter i skogen. 

 

Som solljuset som tränger in mellan träden. 

 

Som ljudet av en bil som kör på en grusväg. 

 

Som ljudet av kaffet som hälls upp från en termos. 

 

Som tystnaden efter att en båtmotor stängts av. 

 

Som äkta och genuin värme ungdomar emellan. 

 

Det har ju varit så mycket mörker som ni alla vet. 

 

Ett mörker som undertecknad har haft svårt att hantera. 

 

Att det har gått vägen beror till stor del på de här supercharmiga tonårsgrabbarna - att det är så fina. 

 

Jag har under många år ställt mig frågan om det är möjligt att bli förälskad i ett fotbollslag. 

 

Nu behöver jag inte undra eller tvivla längre. 

 

För nu vet jag. 

 

                                                    *** 

 

Turneringens…

 

…Skräll - NOT!

 

Att Erik skulle åka vilse i Halmstad och försöka skylla ifrån sig på Max. 

 

Ja, försöka går ju alltid. 

 

…Oups!

 

En av våra traditioner under cuper/läger som vi håller hårt på är att väckning sker med Kikki Danielssons “Godmorgon”. 

 

Fungerade som vanligt utmärkt - förutom det faktumet att vi inte tänkte på att det låg ett annat lag vägg i vägg.

 

Ett lag som inte uppskattade låten lika mycket…

 

…Debutmål!

 

Vår nya kompis Joel Larsson som svarade för ett både vackert och viktigt nickmål mot Hammarby och därigenom gjorde sitt första mål i den svartvita tröjan. 

 

…Kartläsare!

 

Teus hade vissa bekymmer att låsa upp undertecknads telefon.

 

Det är väl sådant den här generationen bara ska kunna lösa?

 

Nåja, när han väl kom in i den lyckades han lotsa oss till Vallåsskolan när vi hade anlänt till Halmstad. 

 

Fick därför som helhet bättre betyg som kartläsare än Jamme. 

 

Inte så svårt kanske - men ändå. 

 

…Hiss!

 

Axels drömträff i matchen mot Astrio innebar inte bara ett vackert och viktigt mål. 

 

Det ledde också fram till att de andra killarna hissade honom efteråt.

 

…Miss!

 

Cuparrangören som gav oss ett boende utan till ordentlig tillgång på el och toaletter. 

 

Avgå alla. 

 

…Tråkigaste!

 

Elian hade ställt upp för laget genom att ställa sig mellan stolparna och höjde sig precis som vanligt när det verkligen gällde och behövdes som mest - som i matchen mot Ängelholm. 

 

Därför kändes det extra tråkigt när Elian tvingades bryta turneringen på grund av skada.

 

Men vi är ändå glada att det inte innebar några inre skador. 

 

Grymt Elian - hoppas det blir bra snart!

 

…Modigaste!

 

Emil från P11-laget som aldrig hade stått i ett 11-manna-mål tidigare antog utmaningen.

 

Inte ens när vi stod utan målvakt i P15-laget tvekade han på att hoppa in. 

 

Något som tyder på stort mod. 

 

Tack Emil!

 

…Överraskning!

 

Liam som tog plats mellan stolparna under slutspelsdagen. 

 

Trots att viss erfarenhet från att stå i mål i både fotboll och hockey syntes, får vi ändå se det som att Liam stod för en skräll på “bortaplan”. 

 

…Evighetsmaskiner!

 

Erik, Filip, Melkero, Jamme och Eddie tog ett stort ansvar för att helheten skulle fungera under turneringen och spelade mer eller mindre non-stop i BÅDA lagen. 

 

Att orka med alla elva matcherna är en prestation i sig. 

 

Att kunna prestera på en så hög och jämn nivå är något utöver det vanliga. 

 

Bara att lyfta på Barcelonakepsen. 

                                                 ***

 

Slutligen, stort TACK till er föräldrar som hjälpte till med transporten till och från Halmstad. 

 

En extra bukett blommor till Zoran, Petri och Adnan vars hjälp var ovärderlig under cupvistelsen. 

 

Men framförallt TACK GRABBAR (!) - för att ni finns, för att jag får känna er, för att ni alltid är lika fina - och för ännu ett häftigt och roligt cupäventyr tillsammans. 

 

 

//Henrik Johansson