Under den föregående helgen var det återigen dags att bege sig till Särö för att spela Trettonhelgscupen.
På pricken ett år hade gått sedan vi var där senast och, som vi har varit inne på tidigare, har killarna under den tiden hunnit börja högstadiet och därigenom gått från smågrabbar till unga tonårsgrabbar.
Fredagens förberedande träning i Dalsjöhallen var inte direkt något att hänga i julgranen.
Många hade varit sjuka.
Många hade vänt på dygnet under lovet och slarvat med både sömn och kost.
Några hade lite småskavanker här och där.
Att de skulle spela cup två dagar senare kändes där och då knappast som någon lysande idé.
Träningen i Björkängshallen dagen därpå var bättre och bara det att få åka på cup med det här underbara gänget är ju ett privilegium i sig.
Men med tanke på all osäkerhet som rådde inför turneringen var det svårt att se framför sig att killarna återigen skulle överträffa alla förhoppningar och förväntningar.
Det är poesi att se de här killarna tillsammans utanför planen – hur de trivs och mår bra i varandras sällskap.
De här känslorna är även något som återspeglas ute på planen där vi återigen fick se starka laginsatser innehållandes stor ödmjukhet, noggrannhet och lojalitet.
Det är ingen som fuskar – alla gör jobbet hundraprocentigt – för laget.
Det finns ingen garanti för att det leder till final för andra året i rad, men det är att åtminstone ge sig själva förutsättningarna för det.
Efter att traditionsenligt ha samlats på den intilliggande pizzerian för att få i oss lite välbehövlig energi, under vad som blev en lång cupdag, blev det till killarnas förtret (liksom förra året) Kronäng mot Kronäng i kvartsfinalen.
Inget önskvärt scenario – men nu blev det så och att se killarnas respekt och värme gentemot varandra inför, under och efter matchen gick rakt in i hjärtat.
När man ser hur de hjälper sina kompisar att hantera besvikelsen efter slutsignalen med genuina omfamningar blir man som ledare både stolt och alldeles varm inombords.
Där och då är var det som att man glömde bort att turneringen inte var slut – för det kändes som att den viktigaste segern redan var vunnen.
Vilka toppenfina killar det här är!
Men det här gänget var definitivt inte färdiga för dagen.
I semifinalen stod de för den genomgående bästa prestationen under hela turneringen, vilket i slutändan ledde fram till en stark andraplats i en turnering med tuffare motstånd jämfört med förra året.
Viss besvikelse uppstod givetvis efter att finalen var färdigspelad – men den lade sig relativt snabbt.
Den viktigaste segern hade de ju redan vunnit.
//Henrik Johansson
