Tänk att det har gått lite mer än ett år sedan de unga tonårsgrabbarna stod där och stampade utanför Rångedalahallen - innan arrangörerna själva ens var på plats – för att få spela BUA-cupen.

De hade ju (på grund av pandemipausen) fått vänta alldeles för länge på den dagen – så att det fanns en påtaglig spänning och förväntan hos dem var givetvis fullt förståeligt.

Under den tidiga lördagsmorgonen var de tillbaka - de unga Kronängsgrabbarna.

De har fått vara med om SÅ MYCKET tillsammans under det senaste året.

De har vuxit på så många olika sätt.

Ändå var de tillbaka där i Rångedala med samma genuina upprymdhet inför vad som komma skulle.

Som små barn som fortfarande känner det där pirret inombords när det knackar på dörren under julaftonen.

Vackert att se och svårt att inte ryckas med.

Att det här med att sova är en bra grej inför cuper är en av de nyttiga erfarenheter som killarna har samlat på sig under året som har gått.

Det kännetecknades inte bara av att de verkade allmänt pigga under samlingen, utan även av att de båda Kroängslagen stod för varsin riktigt skarp inledningsmatch.

Ett solitt försvarsspel, tålamod, kyla samt kvicka omställningar och effektivitet framåt gav en stabil grund som innebar att båda lagen kunde avancera till slutspelet.

En stark prestation bara det.

I kvartsfinalen väntade nu det motstånd som Kronäng helst ville undvika – nämligen Kronäng.

Att VI (liksom under Trettonhelgscupen förra inomhussäsongen) samlades i en gemensam ring inför matchen var för att symbolisera att VI – även när VI ställer upp med två lag – givetvis alltid är där som ETT lag.

Ett Kronängslag åkte ut – ett Kronängslag gick vidare – men VI hade därmed tillsammans tagit oss till semifinalen.

En semifinal där ett fysiskt starkt Brämhult väntade och passande nog stod Kronäng för den genomgående bästa insatsen under turneringen.

Försvarsspelet var snudd på hundraprocentigt – motståndarna tilläts knappt att komma till avslut under de tolv minuter som matchen pågick.

Men framförallt flödade anfallsspelet på ett sätt som vi inte hade sett tidigare.

Längre igångsättningar varierades med kortare.

Bollen låstes fast på offensiv planhalva och släpptes vidare (med kvalité) i rätt lägen till spelare som kom löpandes i hög hastighet och med utmärkt tajming.

En riktig FULLTRÄFF från Kronängs sida som innebar att laget var klart för final.

En likadan insats till och Kronäng hade haft mycket goda möjligheter att stå där som slutsegrare.

Nu blev det tyvärr inte så.

Men trots att killarna var ordentligt besvikna efter turneringens sista slutsignal verkade de ändå relativt snart inse att cupinsatsen som helhet

hade varit övertygande och en bra bit över betyget godkänt.

Det går inte att göra så mycket annat än att applådera när killarna blandar taktisk disciplin och smartness med kreativitet och effektivitet på det här sättet.

Något som också gladde, förutom de spelmässigt imponerande insatserna, var ju att det var så många föräldrar, syskon och kompisar på plats och följde laget – något som såklart bidrog ytterligare till den goda stämningen som rådde under dagen.

Stort TACK till alla föräldrar som hjälpte till med skjutsen till och från Rångedala samt Pizzeria Roma i Dalsjöfors (uppskattar tålamodet i all röra som uppstod 😊) där vi såg till att killarna fick i sig lite välbehövlig energi under vad som blev ännu en mycket trevlig och lyckad cupdag tillsammans.

Bara att få förmånen att vara tillbaka i Rångedala tillsammans med det här gänget fick undertecknad att känna sig som en vinnare.

Att vi sedan på nytt fick uppleva så mycket spänning, dramatik, glädje och besvikelse komprimerat under så kort tid är något man ska vara ödmjuk och oerhört tacksam för gentemot de här superfina fotbollskillarna.

//Henrik Johansson