Det är svårt just nu.

 

Hokus pokus.

 

Abrakadabra.

 

Simsalabim.

 

Och så var alla matcher plötsligt borta.

 

Är det nu man ska börja blicka tillbaka på fotbollsåret som har passerat?

 

Hur gör man om det inte går?

 

Om det inte är överblickbart?

 

Kan det vara så att vi har fått vara med om så mycket under den här säsongen att det känns för futtigt att sammanfatta i en enkel text?

 

Eller är det för svårt att veta vart man ska börja eller hur man ska sluta?

 

Är man rädd för att ta till för stora ord – att överdriva?

 

Gör den kampen att man förminskar något som egentligen ÄR stort?

 

Jättesvåra frågor.

 

Men om vi utgår från den grundläggande målsättningen med allt vi håller på med i Kronängs IF P09/10:

 

Att skapa mängder med fotbollsglädje – som leder till utveckling.

 

Då kan vi med lätthet konstatera att vi lyckades uppnå målet den här säsongen OCKSÅ.

 

Killarnas utveckling såväl kollektivt som individuellt sedan början av förra säsongen är på gränsen till häpnadsväckande och den häftigaste resan som undertecknad hittills har fått följa med på under alla år inom fotbollen.

 

Tillsammans har killarna tagit stora kliv framåt på fotbollsplanen, samtidigt som de har gått från att vara smågrabbar till unga tonårsgrabbar – och HUR har de gjort det?

 

Genom att ha roligt tillsammans när de spelar fotboll.

 

Som ledare ska man vara ödmjuk och tacksam över att få hänga med ett gäng fotbollsgrabbar som uppträder på det här föredömliga viset.

 

Något ”flamstrams”, som undertecknad brukar kalla det, har varken förekommit på träningar eller matcher på över två och ett halvt år nu.

 

EN GÅNG i vintras var de lite sena ut till träningen – de satt och värmde sig i omklädningsrummet.

 

Träningen efter var alla ute i god tid igen.

 

TRE GÅNGER (?) har de missat att ta ut vatten till träningen och därmed fått vara utan.

 

Därför händer det sällan.

 

Under Skara Sommarland Cup förra sommaren var det ett par mindre incidenter och situationer.

 

Så kan det bli ibland.

 

Men där är det stopp.

 

Jag kan på fullt allvar inte komma på något mer att anmärka på.

 

Smått ofattbart under så lång tid för en grupp tonåringar med så mycket vilja och så många starka karaktärer.

 

Bara att få hänga med såhär fina och skötsamma ungdomar som är så fina ihop är ett enda stort privilegium och en seger i sig.

 

Allt annat är bonus.

 

Och vilken j*vla bonus killarna har stått för.

 

När den superhäftiga inomhussäsongen var avslutad i början av året var de ute i snön och kämpade för att förberedda sig inför säsongen.

 

När vinter började bli vår spelade de internmatcher på ett sagolikt vackert Kronäng Arena.

 

Sen kom ett par träningsmatcher följt av en KICK-OFF-aktivitet.  

 

Och på det Kronäng Arena Cup där de agerade domare på ett mycket övertygande sätt.

 

Sen började själva seriespelet där det tidigt märktes att killarna kom ordentligt förberedda med erfarenhet från 9-manna-fotboll redan under den föregående säsongen.

 

När sommarlovet var ett faktum orkade vi inte vänta till augusti för att åka på läger och samlades därmed på Kronäng för ”Pre-Uddevalla-Camp”.

 

Efter ett par veckors sommarträning och besök på Gothia Cup, väntade det stora äventyret i Uddevalla och Oddebollen där vi fick uppleva en cupsommar som man får vara med om en gång på 26 år – om man har ordentlig tur.

 

När det gäller avslutningen av säsongen är jag inte säker på att alla är införstådda med hur ovanligt det är – oavsett nivå – att man som fotbollsspelare står som segrare av en serie.

 

Händer det EN GÅNG under alla dina år som fotbollsspelare ska du vara tacksam – för kanske händer det aldrig.

 

Att killarna då får vara med om det två gånger inom loppet av en vecka övergår undertecknads förstånd – det är helt surrealistiskt.

 

Det går ju inte helt enkelt.

 

Något som killarna inte verkar känna till alternativt helt strunta i.

 

Hela den här säsongen har varit som att befinna sig i en magisk bubbla som flera gånger har riskerat att spricka – men som aldrig har velat göra det.

 

Det killarna har gjort är att skapa minnen - för sig själva – men även för alla oss som har haft glädjen av att få titta på.

 

Minnen som aldrig kommer att försvinna – de kommer alltid att finnas med där på näthinnan.

 

Bara kvällen på Kransmossen med guldfirandet som gick PYTTELITE snett var ett starkt sådant.

 

Men trots allt det där har fotbollsåret inte bara varit förknippat för glädje.

 

Vi känner alla till Noels svåra situation som är svår att sätta sig in i.

 

Det som inger hopp är vetskapen om att Noel kommer att bli bra och att se omtanken från de här fina ungdomarna som har visat upp ett otroligt fint stöd när en kompis har det oerhört svårt.

 

Sången och tröjan till Noel var ett försök att visa lagets stöd till honom och en hälsning om att han alltid är välkommen att vara med kring laget i den utsträckning han förmår.

 

Och vi landar någonstans alltid där.

 

Hos de underbara killarna. 

 

Som ledare känner jag mig som en vinnare tillsammans med det här gänget.

 

Men det har i ärlighetens namn inte så mycket med några imponerande siffror i två sluttabeller (helt makalösa visserligen) att göra.

 

Undertecknad kände sig precis lika mycket som en vinnare redan för två år sedan när det inte existerade några tabeller.

 

Likaså förra året.

 

Anledningen är enkel:

 

Jag har fått hänga med världens bästa och finaste fotbollsgrabbar.

 

                                                    ***

 

Stort GRATTIS grabbar – ni är så värda det här med tanke på allt hårt slit ni har lagt ner och med tanke på ert förstklassiga uppträdande!

 

Det här kommer vi att fira rejält – det kan vi vara hundra procent säkra på.

 

Tack till alla föräldrar som har hjälpt till under året med allt från skjuts och påfyllning av vattenflaskor till målvaktsuppvärmning och sjukvård – eller bara har funnits där i närheten – det är ovärderligt.

 

//Henrik Johansson