När man som undertecknad under de senaste tjugo åren har följt fotbollen på en mängd olika nivåer, har man fått förmånen att vara med om en hel del.

Det har varit på några av Europas största arenor med många av världens främsta fotbollsspelare på planen – ja till och med några av de främsta genom alla tider.

Det har såklart varit häftigt att få se kvalitén på nära håll och mäktigt att få känna av atmosfären.

Men de allra starkaste upplevelserna och minnena kommer från ungdomsfotbollen och en stor mängd olika fotbollscuper runtom i landet.

Som spelare, som supporter och som ledare.

För det är något annat.

Man kan ryckas med på ett sätt som är svårt att begripa eller att förklara – det bara blir så.

Man ser i de unga fotbollsspelarnas ögon, och på deras ansträngningar, hur mycket det betyder för dem - och det smittar av sig.  

Det finns inga pengar inblandade – bara rena, äkta känslor och en genuin kärlek till fotbollssporten i kombination med glädje och kamratskap.

Vart hittar man allt det där samlat annars?

Ingenstans.

Det existerar inte.

Det är alltid svårt att ranka upplevelser – särskilt om det har hunnit gå 26 år emellan dem.

Men det som vi fick uppleva tillsammans i Uddevalla den 3-6 augusti 2023 är, tillsammans med vår cupframgång i Alingsås IF 1997 (i samma turnering), utan tvekan min allra starkaste fotbollsupplevelse.

Såhär i efterhand inser jag att killarna under de här dagarna uppfyllde min allra innersta önskan.

Jag känner därmed en evig tacksamhet mot de här underbara fotbollsgrabbarna och insikten om att det här är något de kommer att minnas om 26 år gör mig, om möjligt, ännu mer lycklig.

Hur tackar man för något som man vill ha så mycket att man knappt ens vågar hoppas eller tänka på det?

Det är osäkert om det överhuvudtaget är möjligt.

Men oavsett vilket, var våra unga hjältar givetvis värda ett ordentligt firande – inte bara för sina insatser ute på fotbollsplanen, utan även för sitt förstklassiga uppträdande utanför den.

                                                     ***

Efter den ”populära” stadsvandringen i Borås Centrum (som tog längre tid än beräknat – eftersom de fortfarande har rätt så korta ben) kom vi till slut fram till Laserdome där killarna möttes i en fyrlagsturnering.

När tonårsgrabbarna kom ut efter en sådan match kunde man tro att det var Stadsparksbadet vi var på.

BK Snedspark med Ali, Melkero, Elian, Jonte, Neo och Mustafa, stod hur som helst som segrare efter ett par oerhört jämna och hetsiga bataljer under slutspelet.

Därefter blev det pizza på Kronäng och lite spontanfotboll innan det var dags för pristävlingen ”Odde-kollen”.

En tävling där det gällde att svara på frågor om cupen – helst både snabbt och rätt.

De som svarade snabbast och mest rätt var lag Soumi med Eddie, Agge, Dennis, Melker A, Filip och Alvin H.

Avslutningsvis körde killarna igång Kronängssången iklädda guldhattarna – men de hade också en viktig sista uppgift innan alla kunde gå hem.

För det enda negativa med den här dagen var att Noel H inte kunde vara med.

Ni vet och förstår varför.

För att visa vår stöttning till Noel under hans svåra tid signerade alla landslagströjan, som vi ska överlämna vid tillfälle, samt var med och spelade in ”Noel-Häggström-sången”. En hyllningssång baserad på den moderna klassikern ”Mikael-Lustig-sången”.

Att se och höra om hur killarna till vardags ställer upp för Noel gör en inte bara varm inombords.

Det understryker också anledningen till att vi, ur min synvinkel, hade vunnit Oddebollen redan innan den hade börjat.

Helt enkelt eftersom jag fick vara där med de bästa fotbollsgrabbarna.

//Henrik Johansson